365 dagar med Samuel

Idag är det exakt ett år sen det här fotot togs och därmed 365 dagar sen vi fick Samuel i vår famn. Det var en stor dag som vi alla längtat efter men hur stor inverkan den här lilla varelsen skulle ha på våra liv kunde vi inte ana då.

Rubriken på det här inlägget skulle också kunna vara 365 dagar av lycka och kärlek. Samuels närvaro i vår familj har genererat så mycket kärlek till honom och till varandra. De första veckorna i Sydafrika levde hela familjen i en kärleksbubbla. Alla gick omkring som på rosa moln och bara myste med varandra. Själv har jag många gånger under året som gått undrat när jag ska landa i att nån slags mer lagom lycka.

Jag själv blev den här dagen förvandlad. Att bli mamma en tredje gång gjorde mig till en ny människa. Jag släppte all prestige som jag tidigare känt. Jag släppte krav på mig och lät mig själv bara vara. Jag vågade ta till mig Samuel och öppna mitt hjärta på vid gavel och ge honom kärlek utan förbehåll. Jag har funderat på det här så mycket under åren: Älskar jag de andra mindre? Nä inte alls utan snarare tvärtom. Genom att jag vågar ge mig hän i kärleken till Samuel vågar jag även det i relation till de andra. 
Någon sa att varje barn öppnar ett nytt källflöde med kärlek och det stämmer ju så väl. I och med Samuel känns det som att vi öppnade någon slags grundvattendepå eller vad man nu ska jämföra det med som ger nytt liv åt alla flöden.

Varje barn är ett mirakel oavsett hur man får de i sin famn. Vi har varit med om tre olika resor med undersökningar, dokument, resor och myndighetsbeslut innan våra barn har blivit våra på riktigt. Vi har sett hur Gud har verkat på olika sätt för att just vi skulle mötas. En gång var helt fantastiskt, två gånger var underbart och när det blir dags för mirakel nummer tre finns det inte ord att beskriva det. Det är nåd, bara nåd att vi har blivit utvalda och godkända och att ekonomin har gett oss möjlighet att tre gånger få ta emot ett barn i vår famn. Min förvandling gäller också min tro – är det här möjligt är allt möjligt. Vad behöver jag oroa mig för när Gud har varit så god emot oss?

Att vi inte kunde få biologiska barn var ingen stor sorg på ett sätt. Redan när vi träffades och bestämde att vi skulle bli ett par pratade vi om bröllop och barn och då även adoption.  När det blev klart vad det var som inte fungerade var det bara en bekräftelse på något jag vetat hela livet. Det jag däremot inte visste var hur adoptioner gick till. Jag hade vanföreställningar om att man var tvungen att ha hus, fin bil, massor av pengar osv för att kunna adoptera så det fanns många stunder av gråt och förtvivlan. När jag sen fick klart för mig att det var ok att bo i lägenhet och att man kunde låna pengar var det bara att tuta och köra. Vi var nästan hela tiden trygga i att det skulle gå vägen. Att skicka iväg papper till ett annat land och sen bara vänta på ett telefonsamtal är något av det värsta man kan göra så att man tvivlar några gånger på vägen kändes som normalt. Första gången var det värst samtidigt som det gick väldigt fort, 5 veckor från att papperen skickades tills vi fick barnbesked på telefon och sen ytterligare 6 veckor innan vi fick Benjamin i vår famn. Andra gången dröjde det 10 månader men då fick vi andra sedan ge oss iväg för att möta Miriam bara 10 dagar efter barnbeskedet.
När vi fick Benjamin pratade de om flera gånger att vi skulle komma tillbaka för en lillasyster så att det skulle bli två syskon var så självklart. Benjamin behövde och vi ville vara med om miraklet en gång till. Att det skulle bli tre var inget som vi hade planerat eller önskat. Dessutom var det inte självklart att man fick adoptera ett tredje barn.
Jag har aldrig föreställt mig som mamma till många barn. Har nog haft svårt att överhuvudtaget föreställa mig som mamma. Drivkraften har varit längtan att leva med barn, som de små fantastiska människor de är, att bli älskad av ett barn och vara allt för ett barn.

Jag kommer ihåg ögonblicket när det tändes en längtan i oss båda att kanske ge oss på resan en tredje gång. Vi såg en fantastiskt söt bäbis från Sydafrika och vi drunknade i hennes ögon. Vi tittade på varandra och sa ja, kanske, vi får se om det går. Dessa ord följde med oss hela tiden under processens gång. Vi tog ett steg i taget med ett kanske, vi får se hur det går. Det kom en punkt när vi var tvungna att bestämma oss och det gjorde vi och våra papper åkte iväg till Sydafrika. Trots att vi visste att det var på riktigt och definitivt så fanns det där ” vi får se” med även under väntan. Det förklarar nog en del av den stora lyckan när vi faktiskt stod där på kontoret i Pretoria och fick ta emot en liten rund go bäbis med ulligt hår. En bäbis som var så nöjd med allt, med oss och med livet. En bäbis som idag kanske inte är så myket bäbis men lika nöjd, glad och charmig. Som ler och gurglar av skratt mot oss och som dansar runt på köksgolvet av lycka när alla är hemma igen i familjen. En bäbis som så påtagligt fick bli ett bevis för Guds omsorg och kärlek. En bäbis som gjorde oss till nya människor.

Skrivet: tisdag 18 januari 2011 | Kategori: Foton | Respons: 4 Kommentarer

Kommentarer

4 Kommentarer till “365 dagar med Samuel”

  1. Tvillingmamma Lotta
    onsdag 19 januari 2011 @ 07:22

    Så underbart att läsa, jag läser med tårar i ögonen!
    Är så glad för er skull att ni fått uppleva detta mirakel det är att få bli och vara förälder!
    kram

  2. Petra
    onsdag 19 januari 2011 @ 08:43

    Jaha, då sitter man här med en klump i halsen och dimmiga ögon. Tack för det fina julkortet. På det ser man verkligen kärleken avspeglas i de tre vackra blickarna. Jag är glad för din skull och känner samma tacksamhet över att få vara mamma eftersom jag ofta tvivlat på att jag skulle kunna få vara det.
    Sköt om er och ta vara på varendaste dag!

  3. Johanna
    onsdag 19 januari 2011 @ 23:00

    Grattis!

    Tänk att det redan gått ett år och så fint du beskriver er resa både före och efter den dagen!

  4. Karin
    torsdag 20 januari 2011 @ 18:50

    Kära Malena!
    Ett stort tack för att du på ett så fantastiskt sätt beskriver det som är ett sånt underbart mirakel – att få gåvan av ett adopterat barn. Jag är själv mamma till en dotter född i Kapstaden, och förundras gång efter annan vilken förmån och fantastisk tur och lycka vi haft som gjorde att precis vårt barn kom till oss!

    Många kramar,
    Karin

Lämna en kommentar