Mera vår

Samuel upptäcker våren

Jag

Jag fångad av Helene. Jag blev så nöjd. TACK!

Baka bullar

Samuel hade ont i benen idag efter sprutor hos BVC. Det gick inte att stå så då får man sitta på bänken när det ska bakas bullar. Det gick ju galant!

365 dagar med Samuel

Idag är det exakt ett år sen det här fotot togs och därmed 365 dagar sen vi fick Samuel i vår famn. Det var en stor dag som vi alla längtat efter men hur stor inverkan den här lilla varelsen skulle ha på våra liv kunde vi inte ana då.

Rubriken på det här inlägget skulle också kunna vara 365 dagar av lycka och kärlek. Samuels närvaro i vår familj har genererat så mycket kärlek till honom och till varandra. De första veckorna i Sydafrika levde hela familjen i en kärleksbubbla. Alla gick omkring som på rosa moln och bara myste med varandra. Själv har jag många gånger under året som gått undrat när jag ska landa i att nån slags mer lagom lycka.

Jag själv blev den här dagen förvandlad. Att bli mamma en tredje gång gjorde mig till en ny människa. Jag släppte all prestige som jag tidigare känt. Jag släppte krav på mig och lät mig själv bara vara. Jag vågade ta till mig Samuel och öppna mitt hjärta på vid gavel och ge honom kärlek utan förbehåll. Jag har funderat på det här så mycket under åren: Älskar jag de andra mindre? Nä inte alls utan snarare tvärtom. Genom att jag vågar ge mig hän i kärleken till Samuel vågar jag även det i relation till de andra. 
Någon sa att varje barn öppnar ett nytt källflöde med kärlek och det stämmer ju så väl. I och med Samuel känns det som att vi öppnade någon slags grundvattendepå eller vad man nu ska jämföra det med som ger nytt liv åt alla flöden.

Varje barn är ett mirakel oavsett hur man får de i sin famn. Vi har varit med om tre olika resor med undersökningar, dokument, resor och myndighetsbeslut innan våra barn har blivit våra på riktigt. Vi har sett hur Gud har verkat på olika sätt för att just vi skulle mötas. En gång var helt fantastiskt, två gånger var underbart och när det blir dags för mirakel nummer tre finns det inte ord att beskriva det. Det är nåd, bara nåd att vi har blivit utvalda och godkända och att ekonomin har gett oss möjlighet att tre gånger få ta emot ett barn i vår famn. Min förvandling gäller också min tro – är det här möjligt är allt möjligt. Vad behöver jag oroa mig för när Gud har varit så god emot oss?

Att vi inte kunde få biologiska barn var ingen stor sorg på ett sätt. Redan när vi träffades och bestämde att vi skulle bli ett par pratade vi om bröllop och barn och då även adoption.  När det blev klart vad det var som inte fungerade var det bara en bekräftelse på något jag vetat hela livet. Det jag däremot inte visste var hur adoptioner gick till. Jag hade vanföreställningar om att man var tvungen att ha hus, fin bil, massor av pengar osv för att kunna adoptera så det fanns många stunder av gråt och förtvivlan. När jag sen fick klart för mig att det var ok att bo i lägenhet och att man kunde låna pengar var det bara att tuta och köra. Vi var nästan hela tiden trygga i att det skulle gå vägen. Att skicka iväg papper till ett annat land och sen bara vänta på ett telefonsamtal är något av det värsta man kan göra så att man tvivlar några gånger på vägen kändes som normalt. Första gången var det värst samtidigt som det gick väldigt fort, 5 veckor från att papperen skickades tills vi fick barnbesked på telefon och sen ytterligare 6 veckor innan vi fick Benjamin i vår famn. Andra gången dröjde det 10 månader men då fick vi andra sedan ge oss iväg för att möta Miriam bara 10 dagar efter barnbeskedet.
När vi fick Benjamin pratade de om flera gånger att vi skulle komma tillbaka för en lillasyster så att det skulle bli två syskon var så självklart. Benjamin behövde och vi ville vara med om miraklet en gång till. Att det skulle bli tre var inget som vi hade planerat eller önskat. Dessutom var det inte självklart att man fick adoptera ett tredje barn.
Jag har aldrig föreställt mig som mamma till många barn. Har nog haft svårt att överhuvudtaget föreställa mig som mamma. Drivkraften har varit längtan att leva med barn, som de små fantastiska människor de är, att bli älskad av ett barn och vara allt för ett barn.

Jag kommer ihåg ögonblicket när det tändes en längtan i oss båda att kanske ge oss på resan en tredje gång. Vi såg en fantastiskt söt bäbis från Sydafrika och vi drunknade i hennes ögon. Vi tittade på varandra och sa ja, kanske, vi får se om det går. Dessa ord följde med oss hela tiden under processens gång. Vi tog ett steg i taget med ett kanske, vi får se hur det går. Det kom en punkt när vi var tvungna att bestämma oss och det gjorde vi och våra papper åkte iväg till Sydafrika. Trots att vi visste att det var på riktigt och definitivt så fanns det där ” vi får se” med även under väntan. Det förklarar nog en del av den stora lyckan när vi faktiskt stod där på kontoret i Pretoria och fick ta emot en liten rund go bäbis med ulligt hår. En bäbis som var så nöjd med allt, med oss och med livet. En bäbis som idag kanske inte är så myket bäbis men lika nöjd, glad och charmig. Som ler och gurglar av skratt mot oss och som dansar runt på köksgolvet av lycka när alla är hemma igen i familjen. En bäbis som så påtagligt fick bli ett bevis för Guds omsorg och kärlek. En bäbis som gjorde oss till nya människor.

40 år minsann

Idag blev jag ett år äldre och jag klev även över gränsen till ett nytt årtionde. Det känns bara bra och jag har blivit lagom firad idag med frukost på sängen, middag av man och barn, flera telefonsamtal, kort och paket på posten och så blommor från lillasyster. TACK!

Jag har av naturliga skäl tänkt mycket på mitt liv de senaste dagarna. Det är otroligt stort vad mycket härligt det rymmer. Det finns många tuffa år men massor av fantastiska år. Särskilt de 10 senaste då vår familj har gått från två till fem personer. Jag kommer ihåg min 30-års dag när jag verkligen undrade vad jag åstadkommit: inget jobb, inget hus, inga barn, ingen bil. Tänk vad mycket Gud har gett oss under de här 10 åren. Jag ser med spänning fram emot vad Gud har i beredskap för mig och familjen de kommande åren.

Mina fotofavoriter 2010

2010 har jag inte haft fokus på att utvecklas som fotograf alls. Vi började året med resan till Sydafrika och lillebror och året har genomsyrats av kärlek och lycka över den lilla människan som nu lever mitt i vår familj. Dettar har påbörjat bilderna som på det sättet har blivit riktigt bra. Konstigt nog har det blivit färre bilder och faktiskt känns det som att jag missat vissa ögonblick med kameran. Men kanske har jag varit mer närvarande i ögonblicken och ändå bevarat dem för framtiden.
Foton från vardagslivet är färre men jag har tagit fler arrangerade foton vilket har varit nytt för mig. Jag är glad att jag tagit bilder på Samuel varje månad från 5 mån till 12 mån. Jag är också glad att jag tagit en naturbild varje månad vilket jag kommer fortsätta med. Av den anledningen att vardagsfotona blev färre ska jag under 2011 sammanfatta varje vecka som jag gjorde 2009.

Här kommer mina 10 favoriter utan inbördes ordning.

Peter och Samuel längst ut på Cape Point. Jag gillar kontrasten mellan lilla Samuel i Peters famn och det dramatiska landskapet. Sen är han ju så söt i den där mössan som i blåsten står rakt ut.

Det här fotot har inte jag tagit utan Benjamin men det är en av mina absoluta favoriter. Det är kärlek och lycka mitt i vardagen.

Jag gillar kontrasterna mellan de starka färgerna, skärpan och dispositionen.

Benjamin fångad mitt i ett skratt. Han börjar bli stor och är så vacker, särskilt när han är glad.

Jag lyckades få med mig Miriam på några mer arrangerad fotosessioner och den här bilden blev så bra – den fångar hennes personlighet perfekt.

Sommar, sol, grönt gräs och en mysig bäbis.

Bäbisen blir större men lika busig och mysig och dreglig som vanligt!

Vår bäbis hänger verkligen med i alla lägen. Hela historien hittar du här.

Kärlek mellan bröder.

Och kärlek mellan bror och syster. De har väldigt roligt tillsammans alla tre syskon och jag är så glad att jag fångat några bilder på dem tillsammans.

Vårt busiga solsken

Just nu är Samuel bara ett enda stort solsken. Han går omkring och fnissar och skrattar och hittar på små bus som att ta på sig en stor vintermössa och gå omkring med den och blöja. Det går inte att vara annat än glad i hans närhet.

Våran gata

Det var så  mäktigt vackert ute för några dagar sen med mörk himmel, snötyngda träd och så sol på en del ställen. Kanske ska jag ta månadsbilden här nästa år - på vår gata?

Liten sötis

« gå tillbaka — fortsätt leta »