Du ler mot oss

En mycket liten Samuel alldeles i början av vårt liv tillsammans.

Baka bullar

Samuel hade ont i benen idag efter sprutor hos BVC. Det gick inte att stå så då får man sitta på bänken när det ska bakas bullar. Det gick ju galant!

Kören

Såna här sidor gillar jag att göra. Det är verkligen snabbscrappat med ett mönsterpapper och några stickers. Det är ett foto med minnesanteckningar som känns viktiga att spara.

Snö, snö, snö – massor av snö

Fotot är taget i början på förra året då vi var i Mullsjö och firade jul tillsammans. Det var massor av puderlätt snö som var så härlig att leka i.

Jag kan nå

Ett mysigt foto på Samuel som försöker nå allt. I vårt hus letar vi numera på golvet efter bestick istället för i lådorna – praktiskt va!

Hjärtat mitt

 Miriam är en pysslare ut i fingerspetsarna och ofta kommer hon till mig med små skapelser. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med dem alla gånger men så kom jag på att jag kan scrappa med dem. Det fina hjärtat med stygn är skapat av henne.

365 dagar med Samuel

Idag är det exakt ett år sen det här fotot togs och därmed 365 dagar sen vi fick Samuel i vår famn. Det var en stor dag som vi alla längtat efter men hur stor inverkan den här lilla varelsen skulle ha på våra liv kunde vi inte ana då.

Rubriken på det här inlägget skulle också kunna vara 365 dagar av lycka och kärlek. Samuels närvaro i vår familj har genererat så mycket kärlek till honom och till varandra. De första veckorna i Sydafrika levde hela familjen i en kärleksbubbla. Alla gick omkring som på rosa moln och bara myste med varandra. Själv har jag många gånger under året som gått undrat när jag ska landa i att nån slags mer lagom lycka.

Jag själv blev den här dagen förvandlad. Att bli mamma en tredje gång gjorde mig till en ny människa. Jag släppte all prestige som jag tidigare känt. Jag släppte krav på mig och lät mig själv bara vara. Jag vågade ta till mig Samuel och öppna mitt hjärta på vid gavel och ge honom kärlek utan förbehåll. Jag har funderat på det här så mycket under åren: Älskar jag de andra mindre? Nä inte alls utan snarare tvärtom. Genom att jag vågar ge mig hän i kärleken till Samuel vågar jag även det i relation till de andra. 
Någon sa att varje barn öppnar ett nytt källflöde med kärlek och det stämmer ju så väl. I och med Samuel känns det som att vi öppnade någon slags grundvattendepå eller vad man nu ska jämföra det med som ger nytt liv åt alla flöden.

Varje barn är ett mirakel oavsett hur man får de i sin famn. Vi har varit med om tre olika resor med undersökningar, dokument, resor och myndighetsbeslut innan våra barn har blivit våra på riktigt. Vi har sett hur Gud har verkat på olika sätt för att just vi skulle mötas. En gång var helt fantastiskt, två gånger var underbart och när det blir dags för mirakel nummer tre finns det inte ord att beskriva det. Det är nåd, bara nåd att vi har blivit utvalda och godkända och att ekonomin har gett oss möjlighet att tre gånger få ta emot ett barn i vår famn. Min förvandling gäller också min tro – är det här möjligt är allt möjligt. Vad behöver jag oroa mig för när Gud har varit så god emot oss?

Att vi inte kunde få biologiska barn var ingen stor sorg på ett sätt. Redan när vi träffades och bestämde att vi skulle bli ett par pratade vi om bröllop och barn och då även adoption.  När det blev klart vad det var som inte fungerade var det bara en bekräftelse på något jag vetat hela livet. Det jag däremot inte visste var hur adoptioner gick till. Jag hade vanföreställningar om att man var tvungen att ha hus, fin bil, massor av pengar osv för att kunna adoptera så det fanns många stunder av gråt och förtvivlan. När jag sen fick klart för mig att det var ok att bo i lägenhet och att man kunde låna pengar var det bara att tuta och köra. Vi var nästan hela tiden trygga i att det skulle gå vägen. Att skicka iväg papper till ett annat land och sen bara vänta på ett telefonsamtal är något av det värsta man kan göra så att man tvivlar några gånger på vägen kändes som normalt. Första gången var det värst samtidigt som det gick väldigt fort, 5 veckor från att papperen skickades tills vi fick barnbesked på telefon och sen ytterligare 6 veckor innan vi fick Benjamin i vår famn. Andra gången dröjde det 10 månader men då fick vi andra sedan ge oss iväg för att möta Miriam bara 10 dagar efter barnbeskedet.
När vi fick Benjamin pratade de om flera gånger att vi skulle komma tillbaka för en lillasyster så att det skulle bli två syskon var så självklart. Benjamin behövde och vi ville vara med om miraklet en gång till. Att det skulle bli tre var inget som vi hade planerat eller önskat. Dessutom var det inte självklart att man fick adoptera ett tredje barn.
Jag har aldrig föreställt mig som mamma till många barn. Har nog haft svårt att överhuvudtaget föreställa mig som mamma. Drivkraften har varit längtan att leva med barn, som de små fantastiska människor de är, att bli älskad av ett barn och vara allt för ett barn.

Jag kommer ihåg ögonblicket när det tändes en längtan i oss båda att kanske ge oss på resan en tredje gång. Vi såg en fantastiskt söt bäbis från Sydafrika och vi drunknade i hennes ögon. Vi tittade på varandra och sa ja, kanske, vi får se om det går. Dessa ord följde med oss hela tiden under processens gång. Vi tog ett steg i taget med ett kanske, vi får se hur det går. Det kom en punkt när vi var tvungna att bestämma oss och det gjorde vi och våra papper åkte iväg till Sydafrika. Trots att vi visste att det var på riktigt och definitivt så fanns det där ” vi får se” med även under väntan. Det förklarar nog en del av den stora lyckan när vi faktiskt stod där på kontoret i Pretoria och fick ta emot en liten rund go bäbis med ulligt hår. En bäbis som var så nöjd med allt, med oss och med livet. En bäbis som idag kanske inte är så myket bäbis men lika nöjd, glad och charmig. Som ler och gurglar av skratt mot oss och som dansar runt på köksgolvet av lycka när alla är hemma igen i familjen. En bäbis som så påtagligt fick bli ett bevis för Guds omsorg och kärlek. En bäbis som gjorde oss till nya människor.

Älskling bus

Nu blir det ju lite tjatigt eftersom det här fotot har förekommit två gånger tidigare på bloggen men det är ju så sött. Jag har scrappat efter veckans skiss på www.swescrapbook.blogspot.com

40 år minsann

Idag blev jag ett år äldre och jag klev även över gränsen till ett nytt årtionde. Det känns bara bra och jag har blivit lagom firad idag med frukost på sängen, middag av man och barn, flera telefonsamtal, kort och paket på posten och så blommor från lillasyster. TACK!

Jag har av naturliga skäl tänkt mycket på mitt liv de senaste dagarna. Det är otroligt stort vad mycket härligt det rymmer. Det finns många tuffa år men massor av fantastiska år. Särskilt de 10 senaste då vår familj har gått från två till fem personer. Jag kommer ihåg min 30-års dag när jag verkligen undrade vad jag åstadkommit: inget jobb, inget hus, inga barn, ingen bil. Tänk vad mycket Gud har gett oss under de här 10 åren. Jag ser med spänning fram emot vad Gud har i beredskap för mig och familjen de kommande åren.

Scrapfavoriter 2010

Jag har tittat och tittat på mina layouter från 2010 och konstaterat att det är många, många jag tycker mycket om. Att välja bara 10 favoriter kändes väldigt svårt. Antingen var det bara ett fåtal riktiga höjdare eller så får jag ha med långt mer än 10. Nu är urvalet gjort i alla fall och jag är glad att ha scrappat så mycket som jag gjort. För det första är det sätt för mig att må bra och att jag tar mig tid till det är viktigt. Jag är också glad att se att jag tekniskt och konstnärligt utvecklas och jag är nöjd med det jag gör. Men framförallt ser jag ett år av vårt liv bevarat och förhärligat genom fina papper och dekorationer!

En layout med ett favoritfoto. Jag såg ett liknande foto och ville genomföra det. Det var så fint ljus i sovrummet i Sydafrika så vi gjorde ett försök men bäbisen var livligare än jag hade trott. Trots det blev det kanon och det var därför svårt att scrappa fotot men jag fick till det med precis lagom mycket dekorationer.

Den här bara gjorde sig själv. Det var nog en lift eller skiss om utgångspunkt men själva upplägget med den råa cardstocken, spetsrubonsen, fjärilarna och boksidan blev så bra tillsammans med fotona. En annorlunda placering också av tre foton som inte är så vanligt att jag har på layouterna. Jag vill göra fler som ser ut så här.

Det är mycket känsla i den här för det var ett magiskt ögonblick för Benjamin att möta sin lillebror för första gången. Vi var inte med så det är inte jag som tagit fotot vilket gör det ännu mer speciellt. Ett enkelt upplägg med lagom mycket färg och kontrast.

Samma magiska ögonblick för Miriam. Den här layouten blev också väldigt enkelt med brunt, vitt och gult som färger. Jag har dekorerat med journalingrutor vilket jag gillar och så har jag haft gul fluid chalk på de utstansade fjärilarna vilket blev så läckert.

Den här layouten har lite samma känsla som den med bullarna – den bara blev till och jag gillar stilen.

Jag ser ju när jag väljer favoriter att jag tycker om samma sak. Jag gillar att blanda olika slags dekorationer och strö dem över layouten. Designen blev strikt i och med det rutiga bakgrundspapperet och dekorationerna ger kontrast.

En lyckad layout har ofta sin början i bra foton. Den här härliga serien talade för sig själv och när rätt papper kom i min väg så var det lätt att scrappa.

En layout som är olik mig tror jag men det blev så bra. Jag är så nöjd med de olika träden som blev en förlängning av bildens träd.

Jag brukar ju inte lägga så mycket tid på att klippa och klistra men här fick jag ett frispel som blev väldigt lyckat. Att det är ett ursött foto gör inte det hela sämre.

Vissa papper är liksom färdigscrappade som det här. Sån scrapping gillar jag!

fortsätt leta »